MAGNUS CEDERBLAD – Ett liv i kampkonstens tecken

Magnus Cederblad har onekligen upplevt mycket i sitt liv. Kampsportnews tog tempen på den snart 58-åriga Stockholmsbon om karriären som innehållit en uppsjö olika discipliner, skådespelarambitionerna, det bevittnade mordet i Ryssland och mycket annat.

I mitten av 70-talet började Magnus, som är född i Umeå, prova på kampsport i sin hemstad. Han tyckte att boxning och karate var spännande men det var först när han introducerades för judo och jujutsu som han verkligen fann kärleken för kampkonsten.

– Jag kommer ihåg att det fanns en stor brottarmatta i sporthallen där många svettiga bataljer utkämpades. Det var förstås inte enligt reglementet men som tur var fanns det ett sunt förnuft hos oss grabbar.

Träningsglädjen var central för honom, det fanns alltid något nytt man kunde lära sig eller möjlighet till förbättring. Utmaningar var roliga och han tyckte att det skulle bli spännande att se om teknikerna en dag skulle fungera i en riktig kampsituation. Nästa steg blev att börja tävla.

Han hade en vän som utöver jujutsun även tränade bland annat judo och karate. Vännen var av uppfattningen att de båda var ganska bra på det där med fighting och kanske borde ställa upp i de svenska mästerskapen i andra grenar också. Det sådde ett frö hos Magnus som bara växte sig starkare och en dag gjorde de två vännerna slag i saken.

– Det resulterade i att jag blev svensk mästare i judo, jujutsu, taekwondo och kickboxning. Jag tävlade även framgångsrikt i thaiboxning och tog ett SM-brons i boxningens supertungvikt. Det var en rolig resa, man fick en förståelse för vilka likheter och olikheter som finns i de olika disciplinerna. Jag provade även på fullkontaktskarate och vann en del matcher.

Utöver framgångarna i SM drog Magnus även på sig den blågula dressen vid flera tillfällen och representerade det svenska landslaget i jujutsu, judo och taekwondo. Höjdpunkten blev sammanlagt fem EM-guld i jujutsu, tre i lag och två individuellt.

– Jag är fortfarande den enda svensk som vunnit EM i jujutsuns tungviktsklass.

Vad drev dig att hålla på med så många olika stilar?

– Givetvis ville jag vinna, så jag gjorde allt som stod i min makt för att lyckas. Framgången ligger i förberedelserna. Ibland vann jag och ibland förlorade jag. Det ligger i sakens natur och det är viktigt att kunna ställa sig upp efter en förlust och kämpa vidare, det bygger karaktär. Enligt mig är det viktigt att man inte jämför sig med andra trots att det är tävling. Siktet bör vara inställt på att man själv ska prestera bättre och om det resulterar i framgång så är det bara att gratulera.

Umeåsonen var aktiv från unga år. Redan vid 13-14 års ålder tränade han ett 20-tal timmar i veckan. Träningstimmarna trappades upp under tid och när han kom med i landslaget låg det på 30-40.

– Man behöver inte vara akademiker för att förstå att det krävs väldigt mycket träning under lång tid för att nå bra resultat. Antalet träningstimmar och intensitet varierar naturligtvis beroende på om man befinner sig i en uppbyggnadsperiod eller i tävlingsfas.

Vad jobbade du med under tiden du var aktiv?

– Jag arbetade bland annat som dörrvakt, livvakt och timvikarie inom psykiatrin. Höll även i diverse utbildningar, det var ett sätt att tjäna bra med pengar på relativt kort tid.

I slutet på 80-talet och i början av 00-talet kunde man se Magnus öva ut sina skådespelarambitioner i några reklamfilmer och ninjarullar.

Hur kom du in på skådespelarbanan från första början?

– Man kan säga att jag snubblade in på ett bananskal. Ett par vänner till mig spelade in en film med producenterna Mats-Helge Olsson och Anders Nilsson, som numera är känd för Johan Falk-filmerna, där Seth Rydell gestaltas av min gamla vän och sparringpartner Jens Hultén.

I filmen The Russian Terminator från 89 ikläder sig Magnus rollen som en rysk ninja.

– Det var spännande fightscener där jag fick chansen att göra lite snurrsparkar och volter, precis som det ska vara i en ninjafilm. Filmen skrev svensk filmhistoria, då jag utförde mitt eget stunt genom att hänga från en helikopter helt utan linor eller säkerhetsnät.

Efter att ha hängt och dinglat från helikoptern klättrar han upp och utkämpar därefter en batalj med en beväpnad man.

– Medan helikoptern lyfte kände jag trycket från rotorbladen. Det var som en enda stor fläkt som pressade mig nedåt. Ett tag befann vi oss på samma höjd som motsvarar ett tre- eller fyravåningshus. Idag skulle man aldrig tillåta det och jag hade förmodligen inte ställt upp.

För några år sedan hade Magnus en roll i SVT:s Vår tid är nu och medverkade även i nyligen sända Samhällskollaps, där han för Felix Herngren exemplifierar hur en livvakt arbetar.

Är skådespeleri och TV något du vill satsa på?

– Jag älskar film och TV och hoppar gärna på något roligt projekt. Om allting faller på plats kommer jag vara med i en filmproduktion i höst.

Jag frågar honom vad det är för film och vilken roll han är tilltänkt för men det vill han inte avslöja i nuläget.

Under 80-talet gick Magnus en livvaktsutbildning hos International Bodyguard Association. Redan från starten hade han kompetenta personer med bakgrund inom polis och militär i sin omgivning som fungerade som mentorer och bollplank. Han har sedan dess även utbildat sig i bland annat cybersäkerhet och trafficking i Tel Aviv samt organiserad brottslighet i Valletta.

– Det har varit många teman på olika platser genom åren. Man måste ha ett driv inombords att bli bättre, det är avgörande om man ska hänga med.

Vad var det som lockade dig till att bli livvakt?

– Beslutet att utbilda mig till livvakt togs först och främst för att kunna finansiera min träning och tävlingar. Mina sponsorer täckte delvis mina utgifter och jag är väldigt glad över att de stöttade mig. Uppvuxen i kampkonstens tecken och med en jägarutbildning från Norrlands Dragonregemente var steget inte så stort.

Vilka typiska arbetsuppgifter ingår i jobbet?

– Grundbultarna är bilkörning, pistolskytte samt skyddsträning. Den vanligaste drillen är att man åker till en plats, exempelvis en restaurang och sedan tillbaks igen. Då får man rekognosera vilka vägar som är aktuella, alternativa vägar och flyktvägar. Var närmsta sjukhus ligger, bilparkeringar, toaletter, nödutgångar, vilket bord man ska boka, inbjudna middagsgäster, bordsplacering och personal. Man kan i princip gå hur långt som helst när det gäller säkerhetsfrågor. Allting handlar om resurser och avvägningar. Det gäller att ha fingertoppskänsla. Man måste försöka hitta en balans som gör att man kan hantera situationen på bästa sätt.

Michael Jackson, Prince, Rod Stewart, Slash, Paul McCartney och den svenska kungen är några av de välkända personer som Magnus har jobbat med genom åren. Under en Milli Vanilli-konsert i Tyskland bröt kaos ut och han tvingades rycka in för att skydda sina klienters liv.

– Det var konsert och framme vid scenen drog en man fram en pistol. Han stod precis bredvid mig och jag lyckades greppa den i samma ögonblick som skottet brann av. Jag tog pistolen från honom, rusade mot mina två skyddspersoner och förde dem i säkerhet. Som tur var hade skottet missat. Fabrice Morvan hade skurit upp sin hand på ett stycke glas. Blodet forsade och jag satte på ett tryckförband. Många trodde att han hade blivit skjuten men så var det alltså inte. Gärningsmannen blev senare gripen och vi kunde åka vidare på turnén.

– Naturligtvis är det skillnad på att jobba med celebriteter gentemot en så kallad vanlig person men oavsett måste säkerheten vara hög. Den är central och går aldrig att tumma på.

Om du nu har blivit kniv- och pistolhotad, skjuten i handen och upplevt mordförsök och mord. Vad är det som gör att du vill fortsätta jobba med det?

– Det är en mycket bra fråga. En rimlig frågeställning att ställa sig själv innan man påbörjar en karriär som livvakt är vad som kan hända en och om man är beredd att offra sitt liv. Det gäller att vara mentalt förberedd. Saker som är självklara idag kan vara helt främmande imorgon. Livet kan förändras på ett ögonblick. Därför är det viktigt att ställa sig samma fråga på nytt om det verkligen är värt det. Det är en sorts pågående, inre dialog. För allas säkerhet är det viktigt att man är beredd att göra ett bra jobb.

– Med facit i hand var jag mentalt förberedd men insåg också att turen är en viktig faktor. I mitt fall ansåg jag att den hade tagit slut. Jag vågade inte utmana ödet en gång till. Min känsla var så stark att den fick råda. Idag kan jag koncentrera mig på att utbilda och konsultera mina klienter samt ägna tid åt min familj. Det som är viktigt i livet.

Vad är det galnaste du har varit med om som livvakt?

– Jag jobbade som säkerhetschef på ett komplex med casino, restaurang och nattklubb i Sankt Petersburg. En kväll vid stängningsdags var det en äldre man som sköt en ung kvinna i huvudet. Mannen tillhörde en lokal maffiagruppering. Jag sprang fram till henne och satte mig på huk för att få en uppfattning om skadeläget. Hon hade blivit skjuten från nära håll och jag började genast med hjärtlungräddning men det var för sent. Hjärtat hade stannat.

En polispatrull anlände till platsen och den första polismannen som dök upp spydde på trottoaren.

– Jag förstår honom. Det var ingen vacker syn.

Polismännen tog över och Magnus lämnade platsen. På väg till jobbet nästa dag gjorde han en otrevlig upptäckt. Kvinnan från föregående kväll låg invirad i en duk utanför hans dörr.

– Min enda förklaring är att mitt minne skulle raderas ut. Jag skulle glömma allt.

Dagen efter blev han uppsökt av en trevlig, uniformerad herre som, enligt Magnus, tillhörde KGB.

– Känslan var att det gällde att hålla tungan rätt i mun. Det var inte läge för några felsägningar. Jag förklarade för honom att det hade varit mörkt, näst intill nattsvart och att det var omöjligt att minnas några ansikten. Han verkade nöjd med vårt lilla samtal och försvann ut genom dörren. Det är viktigt att förstå hur hårt klimatet var på den tiden. Rysslands demokratiska utveckling var i sitt sköte och folk var beredda att göra vad som helst för pengar.

Var det någon specifik incident som gjorde att du valde att sluta jobba med högriskuppdrag?

– Efter sista besöket i Sankt Petersburg insåg jag hur lite ett människoliv kan vara värt. Jag utsattes för mordhot vid flera tillfällen och fick bland annat en rakkniv med gammalt blod på av en namnkunnig maffiaprofil. I anslutning till det blev jag även brutalt misshandlad. Det hela verkade vara mycket väl planerat och kom till synes från ingenstans. Över tid var det en serie av incidenter som gjorde att måttet blev rågat. Jag avslutade min period i Ryssland och började mer inrikta mig på att ge föreläsningar där jag berättade hur det var att arbeta som livvakt.

Magnus klargör dock för mig att han fortfarande är livvakt och än idag är beredd att ta uppdrag som är mindre riskfyllda.

Är det spänningen i yrket som gör att du inte vill dra dig tillbaka helt och hållet?

– Nu har jag levt så länge med yrket att det har blivit en del av mig. Intresset är genuint från min sida och jag följer gärna med i utvecklingen. Mitt sätt att tänka på säkerhet har nog etsat sig fast för alltid. Jag uppmärksammar saker runt omkring som kanske inte min omgivning gör. Saker som är helt oviktiga för andra men inte för mig. Det är både på gott och ont men jag tror att jag har funnit ett sunt förhållningssätt till det.

– Jag har sedan många år varit aktiv i International Bodyguard Security Service Association. Det är en organisation som är verksam på alla kontinenter och i ett hundratals länder. Vi träffas och utbyter tankar och erfarenheter. Workshops finns och det bjuds på föreläsningar i aktuella ämnen. Sedan ett par år tillbaka är jag huvudansvarig för verksamheten i Sverige.

På Birkagatan 24 i Stockholm har Magnus, sedan 86, bedrivit sin egen klubb Suginoharyu Dojo. Förutom jujutsu kan man även träna judo, kickboxning och aikido. Dojon har 100 kvadratmeter judomatta att träna på och han är själv ordförande och instruktör för judo- och jujutsusektionen.

– Vi har minijudo från fyra år och uppåt. Alla åldrar kan träna allt som finns på vårt schema.

I vilket syfte startade du klubben och vilket budskap vill du att eleverna tar med sig därifrån?

– Min ambition är att alla ska trivas och nå sina mål. I grund och botten handlar det om personlig utveckling. Får man lära sig struktur och att ta ansvar, så är det ett steg i rätt riktning. Respekten mot sig själv och andra kommer med träningen och det är viktigt att man hjälps åt. Mår man bra så har man en förutsättning att lyckas i livet. Att ha en egen dojo är en barndomsdröm som gått i uppfyllelse. Det är mitt andra hem som jag gärna delar med likasinnade.

Har du fler drömmar som du jobbar för att uppnå?

– Jag vill gärna fortsätta arbeta med det jag gör nu. Kampkonsten, livvaktsdelen samt göra mer i filmens värld.

Jag hittade en bild på dig som du har lagt upp på sociala medier med beskrivningen ”stretchar tidigt på morgonen under min så kallade sumoperiod”. Kan du addera sumobrottare till meritlistan också?

– Nej, det kan jag inte. Jag besökte ett så kallat sumo heya och många kanske trodde att jag var en sumo, då jag var mycket tyngre och hade långt, uppsatt hår. Hade jag inte haft ett nyopererat knä och fått möjlighet att prova på sumo, så hade jag gjort det.

Läs om Kampsport i coronatider med Magnus

Läs även om Suginoharyu Dojo

Tomas Loman

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*