RICKARD NORDSTRAND – Vallentunas egen Pretty Boy

Rickard Nordstrand är en av Sveriges mest prominenta thaiboxare. Kampsportnews fick en exklusiv intervju med vinnarskallen från Vallentuna. Han guidar mig genom tävlingsdebuten, stenhård träning i Thailand och varifrån hans smeknamn egentligen härstammar.

Den numera 46-åriga mångsysslaren är uppvuxen med sin mamma i Vallentuna. Hans föräldrar skildes när han var sju men anser sig ha haft en bra uppväxt trots att hans biologiska pappa inte har varit närvarande.

– Mamma träffade en ny, grym kille när jag var nio och de är fortfarande tillsammans. Han tog verkligen en riktig fadersroll, var materialare när jag spelade hockey i AIK och körde mig till alla träningar. När man var liten kanske man inte uppskattade och såg det på samma sätt som man gör när man får egna barn. Han gjorde allt det där som en pappa ska göra.

Den blivande världsmästaren gled, som så många andra gånger i livet, in i sitt annalkande yrke på ett bananskal.

– Jag var helt grön och kunde ingenting om kampsport. Under mitt sista år som hockeyspelare blev jag utlånad till Vallentuna i division ett. Vi hade vår sommarträning på Vallentuna Boxningsklubb, som på den tiden fortfarande låg i Vallentuna. Mats Söderström höll i träningen och jag kände till att han var en duktig thaiboxare eftersom hans morfar och min farmor bodde grannar. Det var lite coolt att träna där och jag tyckte att det var roligt. Jag kände att jag brann för det och att det var det jag ville göra, helt enkelt, säger han och fortsätter:

– Man var väl, som lärarna sa i skolan, en pojke med myror i brallorna, så kampsporten passade mig ganska bra. Det fanns liksom aldrig något slut på kombinationer. Mentalt var det jäkligt skönt efter träningspassen. Man lärde sig något nytt och man kunde alltid bli bättre. Jag tyckte att det var helt fantastiskt och hade verkligen hittat det som jag längtat efter att göra.

Efter ett år gick han sin första fight på klubben Stockholm Muay Thai men minns inte så mycket av händelseförloppet, utan har i efterhand fått det återberättat för sig.

– Nervositeten tog över nästan allt, jag kommer ihåg när jag gick in men jag kommer inte ihåg hur fighten var. Det kändes som att jag kollade i en toarulle under hela matchen. Jag hade bantat så fruktansvärt mycket. När jag hade vägt in skulle jag beställa en kanelbulle och en pizza och jag hade ju inte ätit ordentligt på två månader, så kroppen fick en sådan sockerkick att jag började svettas och skaka. Jag lyckades iallafall vinna.

Mats Söderström försökte inför fighten råda sin novis till att hålla sig lugn inne i ringen.

– Han sa att det inte spelar någon roll om jag vinner eller förlorar de två första matcherna. Det är en erfarenhet och det är efter dem som jag kommer kunna börja lyssna på vad han säger och se saker klarare. Jag märkte att det han sa var sant. Man kan vara hur förberedd som helst på träning men när man väl ska upp i ringen är det något helt annat.

Utanför ringen hade Rickard ett dubiöst umgänge och gled in på fel bana i livet. En dag hamnade han i ett slagsmål, vilket slutligen ledde till att han skulle få avtjäna ett fängelsestraff.

– Jag ville inte ha det där fängelsestraffet, så jag fick som alternativ att jag behövde ha ett arbete och att jobba i dörren på nattklubb var inte godkänt. Då startade jag en bilrekondfirma som jag hade ute i Åkersberga mellan 2002-03, där vi polerade och sålde bilar. Sedan sålde jag den och funderade på vad jag mer skulle kunna göra. Jag hade stått i dörren och kunde slå folk på käften. Restaurang verkade trevligt tänkte jag och visste att det fanns en som var till salu i Vallentuna. Jag gick dit och sa att jag ville köpa den och fick i stort sett göra det på studs. Den blev en succé och efter två år hade jag tre restauranger som jag sedan drev i åtta år. När jag backar bandet förstår jag inte hur jag fick dagarna att gå ihop. Jag tävlade på elitnivå, hade tre restauranger och spelade hockey när jag hade lite fritid.

Efter att ha tagit sitt andra SM-guld förklarade Rickards tränare för honom att han var en duktig idrottsman och hade möjlighet att bli professionell om han la sitt fokus på sporten istället för att hamna på fel sida lagen.

– Han sa att inga sponsorer vill synas med någon som är kriminell. Satsar jag bara på sporten så kommer det bli bra. Det där hade jag sedan med mig i bakhuvudet.

Du vann Amatör-VM som 28-åring. Det är ganska sent med dagens mått

– Jag var nog som bäst mellan 28 och 35. Då kände jag mig odödlig. Det var ingen som kunde slå mig då, tyckte jag. Jag hade fått rutin, kört med dem bästa och förstod hur min kropp fungerade. Känslan var att jag hade blivit så pass duktig att jag skulle kunna möta vem som helst i världen.

Det var efter att Rickard vunnit just Amatör-VM i Bangkok 2004 som han började tävla professionellt. Han fick möjligheten att tjäna pengar på sporten han dittills bara hade utövat för kärlekens skull. Första proffsmatchen i Danmark blev en aha-upplevelse för Vallentunasonen.

– Tidigare hade jag bara fightats på små arenor men nu var det lasershow, ringtjejer och jag blev helt tagen av alla intryck på den stora galan. Ali Reza som jag mötte var kickboxare och slog och sparkade hela tiden. Det var ett annat tempo än vad jag var van vid. Så trött som jag var i tredje ronden har jag aldrig varit. Den där sista minuten kändes som en timme och jag tänkte att om han slår mig en gång till så lägger jag mig ner. Jag kommer verkligen ihåg paniken jag kände när jag inte hade något mer att ge.

Hur har det sett ut på tränarfronten?

– Jag har faktiskt haft en och samma tränare hela tiden. Mats Söderström tog mig från en liten pojke till världsmästare på tio år. Det var nog mäktigt för honom också. Vi stod och grät båda två när jag tog min guldmedalj.

Tränade du utomlands?

– Vi var en grupp på fem, sex grabbar som tränade och jobbade tillsammans. När vi fick ihop tillräckligt med pengar åkte vi till Thailand, var där en månad och när pengarna tog slut åkte vi hem igen. Vi åkte och tränade med dem bästa hela tiden. Ska man bli bäst måste man träna med dem bästa, så är det bara. Det finns ingen annan genväg.

Vilka sparringpartners hade du?

– Jag hade ju verkligen de bästa i världen på Vallentuna Boxningsklubb. Det var Martin Holm, Jörgen Kruth, Wisam Feyli, Abbe Joof och Johan Mparmpagiannis. Jag var kortast och lättast i klassen, så träningen bestod egentligen i att åka och få stryk och lära att försvara mig mot det. Tanken var att om inte de här kan slå ner mig så är det ingen i världen som kan det. Det hade jag alltid med mig.

Den thailändska träningen visade sig vara mycket tuffare än vad grabbarna från Vallentuna var vana vid. Rickard delar med sig av en minnesvärd anekdot.

– När jag åkte till Karon Beach så hade Jomhod, en thailändare som bodde i Finland ett tag, öppnat ett gym där och han hade en tränare som var så jäkla hård när det gällde löpning. En gång innan hans pass skulle vi ta en morgonjogg från Karon Beach till Big Buddha som ligger i Chalong. Det var en runda på två och en halv timme. När vi började springa längs gatorna hängde pojkarna som var på väg till skolan med. När vi sedan kom tillbaka till gymmet tittade han på mig och sa:

– Yes, now you can do 200 kicks left and right and then 300 knees.

– Jag bara tittade på honom och sa nej nej, gör dem där själv.

– Han var galen. Jag var helt slut och tänkte inte göra något mer. Då förstod jag hur hårt dem tränar. Det är vardag för dem. Jag träffade faktiskt honom nu i december när jag var i Thailand. Vi har tränat ihop i tjugo års tid, så det har formats till någon sorts vänskap. Det känns som att vi känner varandra fastän vi kanske inte gör det. Vi har ett förtroende och ställer alltid upp för varandra.

Sporten har även en grundläggande ideologi utanför ringen som Rickard uppskattar.

– Det jag gillar med thaiboxningen är att man är väldigt respektfull mot varandra. I Thailand ger man varandra gåvor. En bonde kan till exempel ge potatis till en jägare som i sin tur ger en hare tillbaka. Det tycker jag är jäkligt fint. I K-1 fanns samma mentalitet. Vi var ett tjugotal aktiva som umgicks och hade roligt ihop. Man bodde på samma hotell och snackade vid poolen. Efter galorna hade vi banketter tillsammans.

K-1 använde sig inte utav traditionella viktklasser, utan man fick kontrakt med organisationen om man var världsmästare i sin disciplin.

– Ingen kunde ta mig i 83 och 86 kilosklassen i thaiboxning men när man i K-1 mötte motståndare som vägde tjugo kilo mer och var fyrtio centimeter längre blev det svårt. Jag fick 350 000 kronor per match, så jag tänkte att jag lika gärna kunde möta dem än att jag skulle få mindre betalt i mina vanliga viktklasser. Samtidigt har jag alltid gillat att vara underdog och att få motbevisa andra.

Lyckades du uppnå det du ville?

– Det är klart att jag hade velat vunnit fler matcher i K-1. Exempelvis mot Remy Bonjasky när jag fick poängavdrag för att ha sparkat honom när han låg ner, medan han inte fick det när han knäade mig i ansiktet. Likaså när jag mötte Musashi på Hawaii. Jag träffade honom mycket mer men samtidigt visste jag att jag var tvungen att knocka honom för att vinna och det gjorde jag inte. Jag lyckades tyvärr aldrig bli bäst i K-1.

Vid ett tillfälle under karriären fick Rickard erbjudandet om att komma och fightas för den numera enorma MMA-organisationen UFC.

– De tre första fighterna skulle jag få 3000 dollar per match. Jag sa att jag absolut kan testa men att jag inte ville gå ner i lön, utan då fick de matcha det jag tjände i K-1. Det fick jag tyvärr inte igenom.

Ångrar du det?

– Jag kanske hade velat gå några MMA-matcher men jag vet inte om jag ångrar det. Hade jag sagt ja hade det nog gått jättebra men nu sa jag nej. Allt har nog en mening.

Vem är den värsta motståndaren du stött på?

– Den som var svårast att sparra mot var Martin Holm. En gång när vi tränade kunde jag inte minnas vad jag hade gjort i ringen. Han måste ha träffat mig tidigt i ronden för plötsligt tog ronden slut. Hans jabb var hård som en annans bakre slag. Många jabbar för att hålla motståndaren borta, hans var för att skada. Honom fick jag mycket stryk av.

Saknar du att gå upp i ringen och höra publikens vrål?

– Ja, det gör jag. Endorfinruset man känner är som morfin. Den största drog man kan få. Man vill inte byta ut den där känslan mot en miljon. Alla olika känslor är närvarande på en och samma gång. Att sortera så att de negativa inte tar över de positiva är nog det svåraste.

Du hade varit borta nästan tre år när du gjorde comeback. Var det den känslan som lockade?

– Det tror jag och det är ju jättesvårt att sluta. Plötsligt går man från att få en dunk i ryggen på stan till att undra vem man är nu. Man tappar hela sin personlighet. Det som man har hållit på med i tjugo år får ett abrupt slut.

2009 var året då Rickard äntligen nådde sitt mål. På hemmaplan i Stockholm blev han världsmästare i thaiboxningsorganisationen WMC efter att ha besegrat kanadensaren Clifton Brown. Tre lyckade titelförsvar senare valde han att lägga handskarna på hyllan.

Vem myntade ditt smeknamn Pretty Boy?

– Det var lite komiskt. Jag tror att jag fick det innan matchen mot Bonjasky. Vi stod bakom scenen, de ropade upp ”Pretty Boy!” i högtalarna och då kom det fram någon som sa att det var jag. Jag svarade med att det inte alls var jag, att de inte hade ropat upp mig än. Han insisterade på att det var jag, så jag gick ut. Efteråt fick jag reda på att det var min promotor som hade hittat på det. Det var lite så det var på klubben, man kivades och retades med varandra.

Efter kampsportskarriären har den forne världsmästaren bland annat jobbat som personlig tränare, föreläsare och stuntman. Han har medverkat i Hamiltonfilmerna och TV-succén Game of Thrones.

På min fråga om vad som sker härnäst svarar han att det kommer en stor nyhet men att han inte kan avslöja vad det gäller. Jag frågar honom om han har fått förfrågan om att vara med i Mästarnas Mästare men får inget svar. Kanske är det något som ligger i görningen.

Läs om Madeleine Vall

Läs även mer om Rickard Nordstrand