Den här historien tar sin början i Odessa, Ukraina natten till den 24:e februari. Ingen vet när den kommer nå sitt slut men det är många världen över som hoppas att det sker så snabbt som möjligt.
Veronika Savchenko och hennes två söner, Max och Kirill, tillhör i allra högsta grad den här skaran. Familjen, som fram till för ungefär en månad sedan, såg Odessa som sitt hem befinner sig idag på svensk mark men har släkt och vänner som fortfarande är kvar i hemlandet.
Det här är dock inte första gången Veronika befinner sig i Sverige. Hennes syster bor här sedan många år tillbaka och för tio år sedan var Veronika här och hälsade på. Mycket har förändrats för familjen under den senaste tiden och sönerna Max, 14 och Kirill, 10 har, av uppenbara skäl, blivit tvungna att byta karateklubb. Vanligtvis hade de varit med sin ukrainska klubb Legion men tränar idag med den Nackabaserade klubben United Sportcenter. Den äldsta sonen, Max, har tidigare tävlat mycket inom karate och vunnit flera medaljer hemma i Ukraina. När kriget bröt ut valde det ukrainska karateförbundet att göra en lista på var man kan vända sig när man kommer till ett nytt land. Veronika kontaktade klubben och pojkarna bjöds in till att delta i ett barnläger som skulle hållas.
– Vi är jätteglada över att vi hamnade på United Sportcenter. Vi bor ganska långt ifrån men är redo att åka dit så ofta som möjligt. Atmosfären där är magisk. Pojkarna vill inte åka därifrån, de lär sig nya saker och har träffat nya kompisar. Klubben tillhandahöll allt som behövs för att kunna träna. All utrustning, inklusive GI:s, fick vi utan kostnad. De hjälpte oss mycket och har fortsatt att göra så. Vi har även fått möjligheten att delta i tävlingar. Den här våren var det egentligen tänkt att Kirill skulle åka till Kroatien för att delta i en tävling som han verkligen sett fram emot men kriget förhindrade det. Jag är glad att mina barn, tack vare United Sportcenter, kan få vara en del av karatefamiljen igen, säger Veronika.
Hur reagerade ni när kriget bröt ut?
– Vi låg och sov och vaknade plötsligt upp av starka explosioner. De första dagarna var väldigt skrämmande. Vi satt och följde nyhetsrapporteringen på TV med fönsterna stängda och gardinerna fördragna. Krigslarmet gick konstant. Vi lät pojkarna spela på sina datorer och Playstation hela dagen för att försöka distrahera dem från vad som pågick så mycket som möjligt.
När beslöt ni er för att resa därifrån?
– Inom ett par dagar efter att kriget bröt ut började våra grannar och sedermera även våra vänner och bekanta lämna staden. Situationen blev snabbt mer skrämmande. Det var lugnare i den västra delen av landet, så vi beslöt oss för att åka dit. Vi lämnade i stort sett kvar alla våra ägodelar och bestämde att min man istället skulle skicka allting till oss. Det är enkelt att göra i Ukraina.
Varför valde ni att åka till just Sverige?
– Min syster bor här i Sverige och hon bad mig ta barnen och komma redan samma dag som kriget började. Jag kunde till en början inte riktigt bestämma mig, med tanke på den overkliga situation vi nu befann oss i.
Hur lång var resan hit?
– När vi kom till tågstationen fick vi reda på att tågen var gratis för alla som ville ta sig till säkerhet. Det var ett tåg som gick till Przemysl i Polen, vi hoppade på det och det var så vår resa till Sverige började. Vi hann inte ta farväl av släkten eller göra oss redo för själva resan. Vi grät mycket av sorg, rädsla och förtvivlan men samtidigt kände vi lycka och stolthet för främlingarna vi mötte på vägen. De gick ihop som aldrig förr. Alla hjälpte till, på alla möjliga sätt och vis. Det tog oss fem dagar att ta oss till Sverige och det var den mest emotionella resan vi någonsin gjort.
Vad tycker ni om Sverige och vad är de största skillnaderna ni märkt av hittills?
– När vi kom till Sverige fick vi chansen att samla oss lite. Pojkarna var förvirrade och kunde inte förstå vad som hade hänt med deras barndom. De har hållit på med karate i över sex år och det är aldrig bra för en atlet att tappa formen. Vi började leta efter ett ställe där de kunde få möjligheten att träna. Vi är vana vid att bo i Odessa som är en storstad med nästan en miljon invånare. Nu bor vi i en liten svensk stad. Det är väldigt rent och bekvämt här. Jag gillar det, barnen också. Pojkarna ser fram emot att börja gå i svensk skola, Max tycker om engelska och Kirill matematik. Det är nog den största skillnaden, att kvaliteten på skolorna är mycket bättre här i Sverige.
Har ni lyckats lära er någon svenska än?
– Jag kommer lära mig svenska online. Kursen jag ska gå börjar om ett par dagar och barnen lär sig när de börjar gå i skolan. Nästan alla pratar engelska här i Sverige, vilket är bra.
Har dina söner några andra fritidsintressen utöver karaten?
– De gillar att spela dataspel, åka skridskor och inlines, hoppa på studsmatta och cykla omkring.
Hur ser ni på framtiden?
– Det är väldigt komplicerat. Jag har inget bra svar. Nu observerar jag hur folk går till affärer, sitter på kaféer eller promenerar i parken och minns tillbaka på att vi, fram till nyligen, levde precis likadant. När kriget bröt ut blev allt skrämmande, hyllorna i affärerna var tomma och allt annat var plötsligt stängt. Allt förändrades över en natt och man förstår inte vad som har hänt med ens liv. Man börjar uppskatta det man har och man vet att man inte kommer bli sig lik igen. En del av vår släkt är kvar i Ukraina och vi har kontakt med dem varje dag. Vi kommer börja planera för framtiden först när vi är samlade igen.
Läs mer om United sportcenter | Facebook.
Läs om Ricky Haag – sextonåringen som siktar högt | Kampsportnews.
Comments (5)