När kriget bröt ut i Ukraina kände Uddevallafamiljen Rejsmar sig manad att hjälpa till så gott de kunde. Idag delar de med sig av sitt hem till en ukrainsk familj och de trivs jättebra i varandras sällskap.
Kan du berätta om din familj samt om den ukrainska familjen som bor hos er?
Vår familj är bosatt i Uddevalla och består av mig Mattias Rejsmar, 44 år gammal, mamma Maria, 43 och våra barn Robin, 17 samt Agnes, 12. Den ukrainska familjen som bor hos oss är mamma Olga, 39, dottern Kateryna, eller Katja som hon kallas, 16 och sonen Ivan som är 8 år. Olga jobbar vanligtvis som revisor och barnen pluggar numera på distans från sin skola i Ukraina. De kommer från Krementjug i Polyavaregionen, där pappa Alexandro fortfarande är kvar då han inte får lämna. Även mor- och farföräldrarna har stannat kvar i hemstaden. De pratar med varandra dagligen och än så länge har det varit väldigt lugnt i Krementjug, vi hoppas att det fortsätter så.
Varför valde ni att agera värdfamilj?
Det var en självklarhet för oss som familj att hjälpa till på det sätt vi kunde. Vi är inga miljonärer men tak över huvudet kunde vi hjälpa till med. Många av våra familjemedlemmar, vänner och bekanta har swishat pengar så att vi har kunnat göra lite roliga saker med ukrainarna i allt elände de tvingas uppleva. Till och med helt okända personer har hjälpt till med en slant. De pengar som eventuellt blir över när kriget tar slut kommer vi skicka med, så att de kan få en bra omstart i sin hemstad.
Hur fick ni kontakt med den ukrainska familjen?
Vi fick kontakt med dem via Marcus Göthberg och Peter Kloth från frivilligorganisationen Rotary som har åkt ner till Polen och den ukrainska gränsen i flera omgångar. Sparlunds Buss från Grästorp har kört helt utan ersättning med chaufförer som även de arbetat idéellt.
Kommer era familjer bra överens?
Vi kommer jättebra överens och har riktigt trevligt ihop. Vi har varit på en älgpark, då de aldrig tidigare sett en älg i verkligheten. De fick möjlighet att klappa och mata älgarna på väldigt nära håll. Dalslands Moose Ranch bjöd ukrainarna på entrén. Wiggeraviks Camping i Kungshamn bjöd även på en campingstuga under en helg. Nästa utflykt blir till Väderöarna utanför Fjällbacka, då de har erbjudit sig att bjuda ukrainarna på båtresa och lunch.
Har språkbarriären varit ett hinder?
Ja, vi har använt mycket google translate eftersom de inte kan så mycket engelska. Nu när de har varit hos oss i snart sex veckor klarar vi mycket genom gester. Vi har lärt oss lite ukrainska och de har lärt sig lite svenska. De läser svenska två dagar i veckan.
Har ni engagerat er i hjälp- och volontärarbete tidigare?
Inte på det här sättet men vi har tidigare skänkt mindre belopp till UNHCR och liknande organisationer.
Hur ser ni på framtiden? Kan ni tänka er att inhysa familjen under en längre period om det skulle behövas?
Vi pratar ofta med ukrainarna om just det. De är välkomna att bo här så länge de själva vill men de säger också att om kriget skulle ta slut imorgon, så åker de hem och det kan man förstå. Vi kontaktade Uddevalla kommun för två månader sedan men har fortfarande inte fått någon återkoppling, vilket vi tycker är otroligt dåligt.
Vad tycker ni att andra, som vill hjälpa till men kanske inte vet hur de ska gå tillväga, kan göra för att bidra?
Har man ingen möjlighet att hjälpa till med boende, så kan man skänka kläder och pengar till olika ställen som hjälper ukrainare. Vi känner att det är många som ställer upp och skänker pengar till organisationer i Ukraina. Det behövs såklart men många stater och företag skänker redan stora belopp dit. Man får inte glömma att de som redan flytt landet och numera befinner sig i exempelvis Sverige, i stort sett inte har någonting med sig. Där tycker jag att fler svenskar borde ställa upp för ukrainarna, för de behöver mycket saker.
Ganska kort efter ukrainarnas ankomst till Sverige och familjen Rejsmar fick de frågan om de var intresserade av att utöva någon idrott. Valet föll då självklart på judo eftersom det är vad Katja och Ivan vanligtvis tränar hemma i Ukraina. Eftersom syskonen saknade sina ordinarie judodräkter valde Budo-Nord att skänka två sprillans nya för att stödja dem i deras fortsatta träning.
– Vi tackar ödmjukast för dräkterna. Den hjälp vi har fått från Budo-Nord, andra företag samt privatpersoner är imponerande, hälsar den ukrainska familjen.
Rejsmar tog sedan kontakt med Uddevalla Judo för att se om det fanns möjlighet för syskonen att träna hos dem.
– Uddevalla Judo har varit fantastiska och ställt upp till hundra procent gällande allt, säger Mattias.
Evelina Granholm, ansvarig för barn- och ungdomsträning i klubben, berättar om syskonens tid där.
Hur resonerade ni när ni fick förfrågan om syskonen kunde få träna hos er?
– Det var självklart att de fick komma. Katja har ju blått bälte och är duktig, så det var bara att slänga in henne. Vi visste till en början inte vad Ivan kunde men tyckte att det var värt att låta honom vara med för gemenskapens skull. Han räknar hur många kast han gör och jag berömmer honom på hittepå ukrainska. Nu har han klarat av sitt gula bälte och det känns som att han tycker att det är jättekul att vara där, vilket han kanske inte kände precis i början när alla intryck var nya. Han är fantastiskt bra på att göra kast i rörelse och kan vissa tekniker som våra barn inte får lära sig förrän de är tretton år. Det har fungerat bra tycker jag.
Har de blivit väl mottagna av övriga gruppen?
– I vuxengruppen har det varit väldigt lätt eftersom Katja kan judo såpass bra. Hon vet vad hon ska göra och kan bidra mycket på träningarna. Vi har en kille i klubben som kan lite ryska, så han har kunnat kommunicera med henne lite grann. När det gäller Ivan har nog inte de andra barnen riktigt förstått att han inte kan svenska än. De har nog inte tänkt på det. Jag tränade mycket med honom i början, sedan har han fått köra med de som är något år äldre än vad han är, då de har varit på en jämnare nivå. Jag hoppas att de känner sig välkomna och bekräftade i gruppen.
Får de träna hos er tills de, förhoppningsvis, kan åka hem till Ukraina igen?
– Ja, självklart. De är ju en del av gemenskapen. För oss är det viktigt att kunna bidra med ett sammanhang och inte slänga ut någon från det. Dröjer det så är det klart att de får vara kvar så länge de vill och kan. Det är tudelat, man vill ju såklart att de ska kunna vara med sin familj, samtidigt tycker vi väldigt mycket om att ha dem här. Det är ett fint utbyte på många sätt.
Kan det bli aktuellt att de tävlar för klubben?
– I helgen tävlade Katja i U-18 -52 kilosklassen på Trollträffen i Trollhättan. Hon gick igenom ett väsentligt antal matcher och vann tillslut hela tävlingen. Det var jätteroligt. Vissa från klubben hade slutit upp med Trollhättans Judoklubb och åkt dit för att titta på när hon tävlade. Jag var inte med men fick se en video där jag hörde hur alla satt och hejade på läktarna. Det var så himla fint och det kändes så rätt att stötta dem på det sättet. När de flydde från Ukraina var Katja noga med att få med sig sitt judopass för att kunna tävla. Jag blir rörd av det för då känns det som att judon är väldigt viktig för henne.
Hur står sig den ukrainska judokunskapen gentemot den svenska?
– Katja är mycket tuffare och hårdare. Väldigt orädd och går gärna hårt in i närkamperna. Jag har tränat lite med henne och märker att hon är väldigt stark och de tjejerna på klubben som är i hennes ålder blev ju överrumplade i början. Det har bidragit väldigt bra att hon är tuff och har den erfarenheten. Här i Sverige har vi ju barnregler, man får inte hålla runt nacken och man får inte strypa. I olika länder har man ju olika kulturer och jag vet att de, på många andra ställen, inte har den typen av regler. Utifrån vad jag sett av Katja och Ivan, så tror jag inte att de har några gulliga barnregler därborta. Våra tjejer har haft stor nytta av det och uppskattar jättemycket att de är med. Ska man ut på europacuper senare är det ju inte svenskar man möter, utan då är det europeiskt motstånd.
Att judon är viktig för familjen är det ingen tvekan om. Mamma Olga anser att det är mer än bara en sport. Det är även förmågan att tänka och handla annorlunda än andra. Dessutom lär man sig att respektera sin motståndare. Ivan gillar kampen och anser att judo är tankens och vishetens kraft.
– Judo är judo. Det har allt. Jag vill och kan inte leva utan judon, säger Katja.
Varför började ni med judo?
Våra föräldrar tvingade oss, säger Katja skämtsamt.
Efter att Katja en dag hamnat i bråk i skolan ansåg hennes föräldrar att hon behövde mer disciplin och även få kunskap om hur man försvarar sig själv. Judon erbjöd båda delarna. Lillebror Ivan var egentligen främst intresserad av dans och sång men på grund av pandemin fanns inget sådant tillgängligt. Han valde då att istället följa med sin storasyster till judon.
Har ni några förebilder inom judon som ni ser upp till?
– Jag gillar Daria Bilodid som vann VM-guld i 48 kilosklassen som 16-åring i Kiev, säger Katja.
– Min syster är min förebild och jag vill vinna fler priser än henne, säger Ivan.
Syskonen har nu tränat judo i 8 respektive 4 år. Katja har tävlat mycket och vunnit massor av tävlingar hemma i Ukraina. Ivan har tävlat några gånger och senaste gången lyckades han knipa en andraplats. Katja säger att hon inte vet om hon vill satsa på judon och tävla professionellt i framtiden men när OS kommer på tal spricker hon upp i ett leende.
Vad har varit bäst med hela den här upplevelsen?
– Vi har fått vänner för livet och lärt oss att värdesätta de saker man har på ett helt annat sätt. Jag tror att våra barn har fått sig en tankeställare om hur världen kan vara, säger Mattias.
– Vi känner stor tacksamhet. Vi har inte bara fått tak över huvudet, utan även fått möjligheten att vara en del av familjen Rejsmar och att uppleva den svenska kulturen, säger Olga och barnen.
Är ni intresserade av att stötta familjen går det bra att swisha en gåva till 0725-948437.
Syskonens dräkter hittar ni här:
Budo-Nord Judodräkt Kodomo Blå.
Budo-Nord Judodräkt Kodomo Vit.
Läs mer om Uddevalla Judo.
Läs även om Karatefamiljens nya liv i norr.
Comments (4)