Med sina rakbladsvassa armbågar lyckades hon ta sig hela vägen till världstoppen – i två olika discipliner. Först inom thaiboxning och sedermera även inom MMA. Lina Länsberg berättar exklusivt för Kampsportnews om när hon upptäckte kampsporten. Hur det gick till när hon blev armbågsdrottningen samt vad hon sysselsätter sig med nu när hon har tagit klivet ur oktagonen.
Tjugo år gammal tog en ovetande Lina sina första stapplande steg in i en ny värld. En värld som skulle förändra hennes liv. En värld som, över ett decennium senare, fortfarande är en central del av hennes vardag.
– Runt år 2002 bodde jag i Göteborg. Kampsport började diskuteras i min vänskapskrets och visst var jag på. Väldigt på till och med. Vi började först med att träna kickboxning på Ironman. Det var kul men stämningen där fick mig inte att fastna. Det pratas ju alltid om andra klubbar och den jag hörde mest om var Göteborgs Muay Thai. Ryktet sa att träningen där var stenhård, att alla var extremt duktiga och de framstod dessutom som lite smått galna. Det måste jag testa, tänkte jag, säger hon och fortsätter:
– Ett par veckor senare dök jag upp på ett av passen. Jag minns väl första gången jag kom dit. I dörren möttes jag av en väldigt trevlig och tillmötesgående Patrick Thomsen. För mig är han Putte, som numera driver Muay Thai For Life. Bemötandet, stämningen och träningen fick mig att fastna direkt. Det var som att jag upptäckte ett ställe som passade mig perfekt. Där fanns möjlighet för mig att växa på alla sätt. Både inom sporten och personligt och det hör ju självklart ihop. Det är det personliga som skapar behovet och drivkraften för det man väljer att göra, säger hon och avslutar:
– Johan Risberg, huvudtränare på Göteborgs Muay Thai, även kallat Lejonkulan, hade en stor del i att jag sedan blev vad jag blev. Hans sätt att kommunicera att ingenting är omöjligt och hans tro på mig som person var avgörande. 05 gick jag min första match på Fighter Centre i Göteborg och efter det var det bara raka vägen framåt.
https://www.youtube.com/watch?v=FVYL7gOYdJY
Tränade man med Lina var det av betydelse att man klarade att hänga med i hennes tempo. Under ett pass i Sydostasien blev hennes tränare varse om vad som kunde hända om man stod på hälarna. Incidenten i det tropiska paradiset gav upphov till ett smeknamn som kom att ackompanjera henne resten av karriären.
– Kort efter min första match reste jag till Thailand för att träna där för första gången. Jag blev kär i landet, människorna och livet jag kunde leva där. Jag reste fram och tillbaka mycket och var där långa perioder. Vid ett träningspass i Thailand hände en liten olycka. Jag blev ombedd att slå en kombination på mits innehållande en armbåge. Efter varje kombo ropade tränaren “leo” snabbare och tempot ökade och ökade. Tillslut hann han själv inte med i tempot och jag träffade honom i ansiktet med armbågen. Den orsakade ett ordentligt jack och flera stygn. Hans första smeknamn för mig blev då nam daeng, översatt rött vatten eller blod. Senare utvecklade andra tränare det till Elbow Queen. Nu när jag tänker på det, så hade ju nam daeng varit ett coolare smeknamn. Vi kör på det när jag gör comeback, säger Lina skrattandes.
Tidigare i år valde Lina att avsluta sin imposanta kampsportskarriär. Hon kan stoltsera med både VM- och EM-guld i thaiboxning samt att hon klivit in i världens största MMA-organisations oktagon vid elva tillfällen. Under åren stötte hon på några av världens bästa utövare. Jag frågar henne när hon själv insåg att hon kunde bli en av de allra bästa samt vilken motståndare som var allra svårast.
– Det insåg jag aldrig. Det var det som gjorde att jag aldrig kunde slappna av utan fortsatte kämpa allt jag hade. Valentina Sjevtjenko i VM-final i thaiboxning. Jag torskade, tog ett silver och var jättesur. Samt Cris Cyborg i min UFC-debut.
Lina följde sina drömmar och tog sig hela vägen till världstoppen. Hon uppmanar andra att våga göra det samma. Samtidigt manar hon till eftertanke och varnar för att inte lägga alla sina ägg i en och samma korg.
– Det var fantastiskt. Det är det bästa jag har gjort och jag kan därför med handen på hjärtat tipsa alla ungdomar om att våga satsa. Utbildning och trygghet i all ära men ett sådant här äventyr slår allt. Dessutom skapar det en person hos dig som gör att du kommer klara dig senare i livet oavsett. Alltså, jag ska ju samtidigt tillägga att jag har jobbat mycket och haft många olika jobb fram till min UFC-debut. Det var jag ju tvungen till för att överleva och det har också gett mig en erfarenhet som är en trygghet i sig, säger hon och förmedlar en tankeställare till dagens unga utövare:
– Jag har alltid vetat att jag har arbetslivserfarenhet för att få jobb när jag vill. Så jag uppmanar ingen att strunta i allt annat och bara träna. Den nya generationen verkar ha en tendens att tro att det är så man gör. Att man ska leva som ett proffs från början. Tyvärr funkar det inte så. Inget kommer gratis och dessutom är det lathetsfasoner att tro att man ska ha det bekvämt. Se till att hitta ett jobb som gör att du kan göra både och.
Efter en lång och framgångsrik karriär är de goda minnena givetvis många. Vilket som är bäst är svårt för Lina att säga. Hon har upplevt några särskilt fina stunder som, så här i efterhand, känns lite extra minnesvärda.
– Oj! Det går nog inte att säga. Det är så mycket som är speciellt på sitt sätt. Mitt andra VM-guld, kanske. Kanske att jag hade en win streak i flera år vid två olika tillfällen. Kanske några av UFC-matcherna där jag innan själv trodde att uppgiften var lite för svår för mig. Det som värmer absolut mest i hjärtat är ändå mina UFC-vinster på hemmaplan. Det som är bra med att bo i Skåne är ju att både Stockholm och Köpenhamn kan betraktas som hemmaplan. Att få fightas framför över tjugotusen fans på hemmaplan är någonting extremt speciellt.
Flera har under årens gång klagat på att UFC inte tar hand om sina fighters på ett bra sätt. Lina stötte på en hel del svårigheter då hon var bosatt i Sverige och inte i USA. Bortsett från det har hon mycket positivt att säga om organisationen som hon representerade mellan 2016-23.
– Lite både och. Jag skulle säga att de största bristerna beror på svårigheter i anpassning till vårt samhälle. Krävda läkarundersökningar till exempel. UFC kräver mycket. Med mycket menar jag mycket, mycket mer än ni tror att jag menar med mycket, säger hon och skrattar. I USA går det att komma åt vilka undersökningar som helst om man betalar för det. I Sverige är det näst intill omöjligt och jag har orsakat många tränare mycket huvudvärk för att få till allt som behövs. Det gjorde mig riktigt irriterad många gånger att det inte fanns bättre anpassning för det. Utöver det har jag inte speciellt mycket att klaga på, säger hon och tillägger:
– UFC Performance Institute är fantastiskt. Att få specialanpassad mat hela fight week var man än är är ju så himla lyxigt. Träning och behandling finns ju också alltid tillgängligt där. UFC Athlete Retreat som gick av stapeln 2017, tror jag, var ju också någonting helt utöver det vanliga. UFC-personalen som är på plats under fight week är otroliga de också. Man känner sig alltid speciell och omhändertagen.
Att kliva ur oktagonen efter en lång karriär verkar inte vara lätt. Många före detta atleter vittnar om en identitetskris som infinner sig när man väl lägger av. Avsaknaden av publikens vrål när hon äntrade oktagonen alla de där gångerna gör sig idag påmind. Fick hon chansen att vrida tillbaka klockan ett årtionde hade hon gjort det utan att tveka.
– Ja. Mycket. Vill inget hellre än att vara trettio igen och ha tio år kvar av mental motivation och fysisk förmåga. Allt ifrån förberedelser, weight cuts, matchnerver och publik har blivit en del av mig. Det är inte helt lätt att förstå, veta och känna vem man själv är utan det. Allt som är svårt är en utmaning och jag ser det som en spännande resa att ta sig igenom, säger hon och adderar:
– Jag har rest till så många länder jag aldrig hade besökt om det inte var för sporten. Jag har träffat så mycket människor och gått igenom så många extrema situationer. Fans och media är någonting som bara hör till. Man vänjer sig vid det. Det slutar vara konstigt eller speciellt. Det är bra mycket mer konstigt när det sedan tar slut.
Tävlingshandskarna må ha placerats på den välkända hyllan. Det innebär dock inte att Lina har stegat iväg från kampsporten helt och hållet. Hon tränar inte lika febrilt som när hon tävlade men handskarna dras fortfarande på då och då. Den gångna helgen kunde man dessutom se henne i rutan när Superior Challenge 26 gick av stapeln.
– Jag tränar fortfarande men inte så mycket som jag skulle vilja. Hoppas att bättre rutiner framöver ger möjlighet till lite mer träning. Jag slåss fortfarande och tränar crossfit.
Är ni intresserade av vad Lina har för sig nu för tiden, så kan ni följa hennes blogg där hon skildrar vad som händer i hennes vardagliga liv. Vill ni träffa Lina och ta del av hennes kampsportsexpertis, så kommer hon husera i Budo & Fitness Malmöbutik fortsättningsvis. Hennes breda kampsportserfarenhet gör att hon blir ett välkommet tillskott till företaget.
– Det känns hur kul som helst och det är precis den utmaningen jag behöver just nu. Jag kommer arbeta som butikschef i Malmöbutiken och som ansvarig för thaiboxning och MMA. Det blev en tjänst ledig här i butiken och jag kontaktade Pierre angående den och här är vi nu. Superkul! Vi kommer arbeta på att ta fram fler och nya produkter för att ge våra MMA- och thaikunder det bästa de kan få.
Kolla in Redline Training Center där Linas man Akira Corassani är huvudtränare
Läs även om Guram Kutateladze