Howard Collins berättar för Kampsportnews om hur han upptäckte kyokushinkai karate, den stenhårda träningen i Japan och varför han tillslut hamnade i Sverige.
Howard Collins fick, likt så många andra, upp ögonen för kampsporten genom filmens fantastiska värld. Framför allt fastnade han för kyokushinkai karate.
– Det var filmerna med vad de kallade ”the judo chop”, speciellt James Bond.
Året var 1965 när hans vän sedan tipsade honom om vad som kom att bli en väsentlig del av hans fortsatta liv.
– Min kompis tränade judo och han sa att hans instruktör kände till en dojo i Cardiff. Jag hoppade på en buss och hittade The Cardiff School of Budo. Där fanns det karate, judo och aikido, säger han och fortsätter:
– Hela paketet med hård träning och disciplin gjorde att jag fastnade från dag ett. Jag valde då att sluta med alla andra aktiviteter.
Efter sex års utövande hemma i Wales blev Howard, av en slump, inspirerad till att bedriva sin passion på en annan kontinent.
– Jag läste en artikel om träning i Japan med Sosai Oyama och bestämde mig för att det var det jag ville göra. Så jag sparade mina pengar och flyttade så småningom till Japan i början av 71.
Vistelsen i karatens hemland visade sig bli avsevärt mer långlivad än vad Howard initialt hade förutspått.
– När jag åkte dit hade jag pengar för några månader. Chefsinstruktören på Honbu, Shihan Yasuhiko Oyama, förklarade för Sosai Oyama att jag inte hade några pengar kvar och ingen flygbiljett hem. Då blev jag en betald uchideshi (lärjunge, reds. anm.) som öppnade dojon, städade och så småningom fick jag även undervisa. Jag stannade där i ungefär två år.
Kyokushinkaiträningen i Japan visade sig bli mycket mer slitsam än vad han var van vid från den walesiska huvudstaden.
– Att träna i Japan på den tiden var svårt med tuff disciplin. Speciellt för sådana som jag som bara var där för att träna. Vi tränade varje dag. Lektionerna varade mellan två och två och en halv timmar och var nästan alltid likadana, säger han och fortsätter:
– Två gånger i veckan hade de svarta bältena specialträning med Sosai Oyama. Jag fick vara med på lektionerna då jag var en uchideshi. Jag var ju enbart där för att träna, så jag tränade sju dagar i veckan. För mig var det äta, sova och träna. De flesta av de andra eleverna tränade två gånger i veckan.
Den japanska livsstilen skiljde sig naturligtvis ifrån den walesiska men visade sig inte bli några större bekymmer. Sejouren i Japan bjöd även på en titel som hänger sig kvar än idag.
– Jag lärde mig tillräckligt mycket japanska för att klara mig. Den kulturella skillnaden var spännande som man kan föreställa sig. Jag anpassade mig snabbt. Namnet Shihan är en titel som gavs till mig av Sosai Oyama. En enkel översättning är någon som föregår med gott uppförande.
I mitten av sjuttiotalet var det återigen dags att flytta tillbaka till den europeiska kontinenten. Dock inte hem till de brittiska öarna.
– Till Sverige kom jag av en slump. Shihan Attila bjöd in mig till att undervisa på ett sommarläger och efter det erbjöd han mig heltidsanställning på sin dojo, Göteborgs Karate Kai. Jag tänkte: varför inte? Planen var inte att stanna kvar men här är jag fortfarande, säger han och tillägger:
– Visst saknar jag Wales, det är trots allt mina rötter. Jag har fortfarande vänner och familj där men jag får ingen hemlängtan.
Idag har Howard hunnit bli sjuttiotre och är fortfarande aktiv som tränare inom kyokushinkai karate. Han dyker även upp i kampanjfilmen för nästa års upplaga av det europeiska karatemästerskapet som går av i stapeln i Göteborg.
– Jag undervisar fortfarande på heltid på Göteborgs Karate Kai och håller seminarier för andra dojos. Nästa års europeiska mästerskap är en stor utmaning och det krävs många människor för att få det att fungera. Jag ser mig själv som en rådgivare till organisationskommittén.
Läs om Göteborgs Karate Kai
Läs mer om Kyokushin Karate
Läs även om Svenska Karateförbundet
Comments (2)