Karateveteranen Brian Fitkin bjuder på en resumé av karriären och mästerskapsframgångarna. Han fördjupar sig i den kämpiga tiden i Japan som kom att sätta sina spår samt berättar om vad det är som driver honom att fortsätta lära ut vid sjuttiosex års ålder.
Brian Fitkins kampsportsresa tar sitt avstamp på sextiotalet i de lite mer ruffiga delarna av södra London.
– Där jag växte upp var det bra att kunna ta hand om sig själv. Jag hade alltid varit intresserad och bra på idrott.
Han började träna kyokushinkai karate 1965. En av de starkt bidragande faktorerna till att den nittonåriga Londonbons val föll på just den disciplinen var den japanska kampkonstens gåtfullhet.
– Jag drogs till karate för på den tiden omgavs den av lite mystik, till skillnad från boxningen som var stor. När jag började träna karate så visade det sig snabbt att jag hade talang. Jag hade en inspirerande instruktör i Shihan Steve Arneil, vilket gjorde träningen intressant och utvecklande, säger han och fortsätter:
– Tyckte även om den tuffa träningen som kyokushinkai innebar och de utmaningar som kom av att träna så hårt passade mig bra. Att anta utmaningar var vad som ledde mig till att resa till Japan och träna ett år för kyokushinkais grundare Sosai Oyama.
Att åka iväg och träna karate i Japan i slutet av sextiotalet var inget för veklingar. Något som Brian fick uppleva den hårda vägen.
– Att träna i Japan var tufft. Inte bara fysiskt men även mentalt. Jag förväntades träna två-tre pass om dagen, sju dagar i veckan. På den tiden hade jag inte mycket pengar, så att äta bra var ofta svårt. Det var en fantastisk upplevelse och jag fick många goda vänner under min tid där men det var tufft att leva från dag till dag med så dålig ekonomi, säger han och fortsätter:
– Vissa dagar hade jag inget att äta men det förväntades ändå att jag skulle träna. Var jag borta mer än en dag så skickade Sosai Oyama några killar för att kolla varför jag inte var i dojon och för att hälsa att han ville träffa mig på kontoret dagen efter. När jag kom till kontoret frågade han varför jag inte hade tränat. Jag kände mig så skyldig att jag sa att jag hade varit sjuk. Han tittade på mig i någon minut och sa sedan att jag skulle se till att vara tillbaka i dojon dagen efter.
Den japanska karateupplevelsen lämnade ett starkt avtryck efter sig och kom att permanent etsa sig fast hos Brian.
– När jag ser tillbaka på tiden i Japan så är jag glad att jag reste dit som ung. Det blev en vändpunkt för mig och tiden där har påverkat hela mitt liv. Jag har sedan dess varit tillbaka i Japan många gånger för internationella tävlingar och läger och har kommit att uppskatta Japan betydligt mer allt eftersom åren har gått, säger han och tillägger:
– Att resa dit på den tiden var inte som det är idag. Det var både ovanligt och dyrt att resa dit för en vanlig människa i min ålder. Jag var tvungen att sälja min gamla bil för att få ihop pengar till resan som gjordes på den transsibiriska järnvägen och med båt över från Ryssland.
Efter sejouren i Asien skulle han oanat komma att fortsätta sin upptäcktsresa. Den här gången tillbaka västerut.
– Jag kom till Sverige för att jag mötte Johnny Grimstål vid ett europeiskt mästerskap i Spanien 73. Johnny representerade det svenska landslaget och jag var med i det brittiska. Han hade en karateklubb i Stockholm och de hade nyss bytt över till kyokushinkai. Klubben var väldigt stor och han ville ha hjälp av en instruktör, så han bjöd in mig. På hösten samma år reste jag dit och stannade i en termin. Efter det frågade han om jag kunde stanna permanent som chefsinstruktör och sa att han kunde hjälpa mig med praktiska saker som visum. Jag återvände i mars året efter och har varit i Stockholm sedan dess, säger han och adderar:
– Jag trivs bra här. Även om jag saknar England så har jag alltid haft möjligheten att resa hem under sommaren och över julen.
Brian inledde sitt tävlande redan året efter att han började träna karate. Tävlingskarriären skulle visa sig bli framgångsrik med många fina skalper.
– På den tiden fanns det inte så många tävlingar. Det var tävlingar för alla olika karatestilar och vi tävlade enligt poängsystem. Jag representerade både det engelska landslaget och det brittiska vid flera EM och VM och var dessutom lagkapten. Har vunnit EM individuellt samt i lag och VM i lag. När jag reste till Japan var jag med i det första Kyokushin All Japan i fullkontakt men blev diskvalificerad i kvartsfinalen. Jag slutade tävla 76 när jag var på topp efter EM-vinsterna.
Trots att Brian börjar komma upp i åren besitter han fortfarande drivkraften att entusiasmera sina unga disciplar.
– Jag tycker om att instruera. Det är givande att inspirera karateelever att utvecklas och bli bättre. Alla behöver en orsak att stiga upp på morgonen och karate har varit ett sätt för mig att ge något positivt till eleverna.
Hur lång tid framöver den numera sjuttiosexåriga veteranen kommer fortsätta att lära ut står skrivet i stjärnorna.
– Vet inte, jag tar det som det kommer. Så länge kroppen håller.
En av Sveriges skådespelarexporter, som kanske är mest förknippad med rollkaraktären Ivan Drago, har tränat tillsammans med Brian sedan tonåren.
– Dolph Lundgren började träna karate på Stockholms Kyokushin när han var omkring sjutton år. Vår relation har varit bra. Vi håller kontakten med varandra och träffas när han är i Sverige.
Läs mer om Stockholm Kyokushin Karate
Läs även om Den walesiska vagabonden
Comments (2)