TAMAS WEBER är främlingslegionären på Torsgatan

Han är född i Budapest och uppvuxen i Paris. Tvingades fly från nazisterna och blev sedermera främlingslegionär. Det här är historien om mannen som idag benämner Stockholm som sitt hem.

Tamas Weber kom tillsammans med sin mor Irma-Viktoria och bror Peter-Otto till Paris som ungerska flyktingar. Pappa Ferenc hade tyvärr avlidit under en bombning i andra världskrigets slutskede.

– Min far var en väl ansedd personlighet. Han var en bra idrottsman som paddlade, spelade tennis och klättrade i berg. Han hade, från en präst, lyckats ordna fram ett dopbevis som räddade oss ifrån att bära en gul stjärna, vilket gav oss en viss rörelsefrihet.

Budapest var ockuperat av tyskarna och judar avrättades på stadens offentliga platser. Kropparna låg sedan kvar på gatorna eller flöt runt i Donau. Mamman talade åtta språk och hade före världskriget studerat juridik i Paris. När kommunisterna tog över makten ville hon fly landet och Paris var den stad där hon hade flest kontakter.

– Mamma sålde alla våra ägodelar. Pappa som varit en framgångsrik vingrossist hade enorma reserver som såldes för en bråkdel av sitt värde.

Familjen reste från Keleti till Paris med tåg. Resan tog flera dagar och tillgången till mat och vatten var skral. Det slitna ångloket spottade ut en illaluktande, svart rök som trängde in genom fönsterna. Ankomsten till Paris var inte vad de hade förväntat sig. De gick en deprimerande miljö till mötes. Ingen mötte upp dem då mammans vänner var upptagna med att återhämta sig från krigets fasor. De tog en taxi till ett litet hotell 23 Rue de Condé, där Irma-Viktoria hade bott före kriget.

– Det var ett litet rum med en säng, toalett och handfat fanns i korridoren. En fördel med hotellet var att det var beläget i närheten av Luxembourgträdgården, där det fanns bassäng, teater och sandlådor som jag och min bror kunde leka i. Mamma fick ett tillfälligt jobb på kafé, så att vi kunde överleva. Vi började på en kommunal skola och lärde oss ganska snabbt tala och skriva hjälplig franska.

En kväll kom inte Irma-Viktoria hem. Dagarna gick. Veckor passerade och sönerna levde på baguetter och mjölk som de kunde köpa med mynt de lyckats samla ihop. En dag dök det upp en äldre dam som presenterade sig som socialassistent.

– Vi åkte med henne till ett sjukhus där vår mamma var inlagd och det skulle ta elva år innan vi träffade henne igen.

Bröderna blev intagna på en internatskola i Sèvres, en vacker förort till Paris som var berömd för sin porslinsfabrik. En dag hölls det en kampsportsuppvisning organiserad av en scouttrupp på skolgården. Det var där och då som Tamas intresse för judo och karate föddes.

– Det var fler än bara jag som blev imponerade. Försvar mot riktiga, blanka vapen visades upp. Scoutledaren hade, med sina bröder, tränat i USA under ledning av karatemästaren Robert Trias. Dåtidens kunskaper var inte särskilt fördjupade men för mig var det en fascinerande värld som öppnade upp sig.

Tamas blev sedan av scoutledarna inbjuden att komma och träna hos dem helt utan avgift och det var då han tog sina första steg inom sporten. Under skoltiden fortsatte han träna både karate och judo och hans bror Peter-Otto blev en duktig boxare. De sista skolåren tränade han närmast varje dag. Antingen ensam eller med vänner.

– Vi var en grupp på tolv personer som tränade tillsammans. Ibland kom en eller flera japaner på besök. Det var på den tiden som jag graderades till 1 Dan, ett mytologiskt bälte som jag dittills hade sett som ouppnåeligt.

Efter några år sändes de båda bröderna vidare till ett tekniskt gymnasium i Rueil, en annan parisisk förort. Tamas utbildade sig där till snickare medan brodern blev bilplåtslagare.

– Av skolan fick vi pengar varje månad till att köpa tandkräm, tvål och en bussbiljett men det sistnämnda var oanvändbart eftersom att vi inte hade någonstans att åka till.

När skoltiden nådde sitt slut åkte Tamas ut på gatan. Vare sig utan bostad eller inkomst hankade han sig fram via ströjobb, bodde i rivningskåkar och levde på en mager kost. Det militära hade lockat honom redan från unga år och han försökte ta värvning i flottan men i och med att han var flykting och inte fransk medborgare fick han avslag.

– Jag gick istället med i främlingslegionen 1960, skrev på ett femårskontrakt och åkte till kriget i Algeriet. Grundutbildningen i anslutning till Saharaöknen var hård. Femton kilometer löpning med utrustning, hinderbana och tolv mil marsch i skarp stridsmiljö.

Efter att ha tjänstgjort i norra Sahara sårades Tamas under en operation vid den marockanska gränsen och låg blödande på marken. Han överlevde men karriären inom det militära var över.

– Jag skulle inte längre kunna gå eller dansa. Adjö ungdomen.

Tillbaka i Paris började han ta gymnasiekompetens från sin sjuksäng. På eftermiddagarna smet han, med en dräneringsflaska tejpad vid sitt lår, iväg för att träna karate. Trots smärta och blödningar.

– Dag efter dag blev jag bättre. Jag gick runt i Paris mil efter mil, först med kryckor, sedermera även utan. Krigsveteranernas förbund hjälpte mig hitta en bra lägenhet och jag tränade hos en vän samt före detta underofficer i marinen Georges Norell. Han hade en klubb i närheten och var en av de absolut första som blev Shodan i karate i Europa.

Tack vare en ersättning från den tyska staten uppenbarade sig möjligheten att under fem månader åka och träna i Osaka.

– Där uppgraderades jag till 2 Dan och öppnade sedan en klubb i Porte de Vanves. Flera av mina elever är fortfarande aktiva och två av dem blev uttagna till det franska landslaget.

Den stundande studentrevolten i staden gjorde att Tamas ville ägna sig åt annat än att bevittna demonstrationer, polisingripande och stängda universitet. Efter avslutade universitetsstudier 1968 beslöt han sig för att, tillsammans med fyra kamrater, resa runt i Norden.

– Tillsammans köpte vi en gammal Merca och reste runt genom Sverige och Norge.

Det låga tempot och det välorganiserade samhället gjorde att Tamas valde att bosätta sig i Sverige permanent.

– Mina tre första månader i Sverige var hårda fram tills att jag en kväll gick ned till Sankt Eriks Budoklubb och träffade Georg Irenius. Han hjälpte mig på alla möjliga sätt.

När klubben han tränade på skulle flytta valde han att öppna en egen dojo betitlad Sanshin på Olofsgatan 12 i Stockholm. Under årens lopp har klubben flyttat ett par gånger och befinner sig idag på Torsgatan 79.

– Vi har cirka nittio medlemmar och har tillsammans med en systerklubb på Södermalm tagit över tusen medaljer och haft flera landslagsmän.

Läs mer om Sanshin Karateklubb

Läs även om Halyna Melnyk som tar sikte på guld och fred

Tomas Loman

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*